Kort rapport om Buzz

Buzz ben har svullnat ner något. Benet är fortfarande blått men Buzz verkar inte må dåligt. Tvärtom har han varit på utmärkt humör idag! Två långa rundor med frigång och bus med Sid i trädgården. För stunden är allt så okej som det kan vara. Tumören är dock fortfarande kvar...

Akut på djurkliniken - uppdaterad

Buzz ben har svullnat upp och dessutom blivit blått. Ser inte bra ut. Blodförgiftning?  Eller vad???? Den tyska effektiviteten tycks utebli denna lördagskväll. Vi väntar och väntar för att få komma in till veterinären. Snart ger jag upp och åker hem. Buzz verkar vara den som bekymrar sig minst, vilket är lite tragikomiskt.

Uppdatering: Åkte hem efter tre timmar utan att ha träffat veterinären. Buzz nöjd. Veterinären ringer kvart i tio på kvällen och vill att vi ska komma tillbaka. Vi blir lovade att få komma in med en gång och så blir det också. Den tyska effektiviteten är återställd. Diagnos blir trolig reaktion på cellgifterna och eventuell blodpropp. Vi har fått salva att smörja med. Om benet blir kallt eller mörkare är det kört. Vilket tyvärr ändå är...

Sid - punkaren

Dottern har stylat Sid inför kvällens party! :-)

Munsår och Buzz är sämre

Igår fick Buzz en ny sorts tablettkur med cellgifter för att han förhoppningsvis ska "hålla" sommaren ut. Jag fick ha handskar på mig när jag skulle ge honom tabletterna. Kändes väldigt otäckt att inte ens själv kunna hålla i dem, men han skulle svälja alla tre! Usch. I morse hade tumören på benet svällt upp oroväckande mycket bara över natten. Han darrar lite på bakbenet och jag tror inte att han mår riktigt bra och det är ju inte så konstigt med tanke på gifterna. Men hur dåligt mår han och gör det ont i benet? Han haltar inte märkbart ännu.

Jag avvaktar utvecklingen av tumören. Kanske har den "bara" svällt upp som en motreaktion på giftet? Om inte, kommer nog inte Buzz att kunna åka med oss hem till Sverige är jag rädd. Jag kan nästan SE hur tumören växer ju.

Det gör så ont i hjärtat och vips så blossar ett munsår upp på överläppen som ett paket på posten. Ja, nog för att jag kan tänka mig att lida lite i stället för Buzz, men han kommer ju inte undan i alla fall. :-( Fy f-n vilken dålig start på dagen.

Hundskolelektion nr 5

Regn, 12 grader varmt. Himla tråkigt väder för att vara i Centraleuropa får man väl ändå påstå. Sid fick ha på sig höst/vintertäcket som skydd för vatten och kyla och han blev inte direkt överhettad om man säger så. Det roliga är att han inte slutar funka trots skitvädret, utan är med hela tiden. Han gnäller inte och knotar på (i ett lågt tempo för att vara Sid) hela lektionen.

Jag blir så fascinerad över hur lite som krävs för att kommunicera framgångsrikt med en hund eller hur lite som krävs för att totalt misslyckas. I vår grupp har vi en medelålders kvinna med en stor, vild och bångstyrig labradoodle. Hunden är supersmart, men kvinnan har så himla dåligt kroppsspråk och är så långsam i sina belöningar att det mesta blir helt tokigt. Inte konstigt att hunden löper amok ibland. Själv skulle jag bli galen! Sedan har vi en annan medelålders kvinna med någon typ av springerspannielkorsning. Hon har efter 12 hundlektioner en hund som lyder minsta lilla vink. ja, för det behövs inte så stor vinkar för att hunden ska fatta. Idag imponerade ekipaget (kallar man det så när det är hund med förare?) stort då hunden tvärstannade på kommando under jakten efter en boll. Wow säger jag bara!

Sid sprang inte alls i regnet kan man säga. Han lunkade mest. Men så här i efterhand kan jag konstatera att det nog går framåt för oss med. Sid skäller inte alls på de andra hundarna och han kan ligga på sin filt och slappna av medan de andra hundarna utför övningar runtomkring oss. Han stannar (på träningarna) på uppmaningen "stanna" och han kommer när jag ropar "kom". Det här är precis vad vi behöver träna på initialt. Att Sid och jag uppför oss hyfsat bland folk och grundläggande lydnad som förbättrar vår och andras säkerhet. Idag var vi på en hundträningsplats och det var inte utan att jag sneglade på de där agilityredskapen som stod uppställda lite här och var på planen. Tänk om vi skulle våga oss på att prova i höst?

Kolla filmen på våra hundar!

En promenad i Frankfurt

... tillsammans med maken, båda hundarna och en tonårstjej som måste slå rekord i att sura.

Tja, glad midsommar till er då...

som får chansen att fira. Här i Tyskland är det stendött. Jag har "firat" genom att tvätta, städa och slänga skräp. Tjoho! Not.

Hjälp tänkte jag, Sid har en knöl på magen!

Så kastade jag in hundarna i bilen och körde raka vägen ner till min husveterinär som bara bor nedanför backen (1,5 km). Det är alltid drop in och ingen var före oss, så vi kom in direkt. Jag lyfte upp Sid på undersökningsbordet och berättade att nu hade minsann hund numero två också fått en tumör. Hon tittade och klämde lite snabbt och log. Hon sa: "Du har rätt angående anatomin. Den här knölen ska inte vara här. *konstpaus* Jag ber om ursäkt för att jag glömde att berätta  att man kan få en sådan reaktion på vaccinet som Sid fick förra veckan." Jag blev så himla glad så jag förlät allt på stående fot! :-)

Apropå Buzz så tyckte hon fortfarande att jag kunde överväga en amputation. Inte så att hon tjatar eller försöker påverka mig, men supportar kan man väl säga. Hon sa att hon alltid bara träffat på glada och nöjda trebenta hundar och att rehabiliteringen bara är typ 10 dagar precis som vid vilken operation som helst. På ca 4-6 veckor har hunden tränat upp musklerna i kvarvarande ben och efter det brukar allt vara som vanligt. Om det inte kommer fler tumörer förstås... För det hade hon tyvärr också varit med om.

Hundskola - lektion fyra

Vi går från klarhet till klarhet jag och Sid. Eller nåja, men det går framåt i alla fall. Själv fick jag en sådan där aha-upplevelse idag när jag iakttog mina kurskamrater och deras hundar. Ack vad lite det är som krävs för att våra hundar ska lära sig lite hyfs och vett. Efter bara ett par få försök fixar alla hundar det vi ber dem om. Och vi kan ju inte ens prata med dem. Men med kroppsspråk och en del supersmarta tips från våra kursledare gör hundarna precis det vi vill. Makalöst egentligen. Kursledarna ger små handfasta tips och kan förutse hur hundarna kommer att reagera och jag bara häpnar över resultatet. Att hundar generellt sett är så "lättlurade" och förutsägbara?! Jag ser "felen" som mina kurskamrater gör och förstår varför hundarna reagerar som de gör. Sedan gör jag ändå själv samma fel, eller hittar på en annan variant... Om man som människa bara är tillräckligt tydlig och vältajmad i sina rörelser och instruktioner reagerar hunden som om den aldrig har gjort något annat i hela sitt liv. Det är verkligen en häftig upplevelse! Sid och jag har redan fått en massa bra saker att träna på i sommar och vi hinner med två lektioner till innan vi åker till Sverige. Kommer att bli riktigt kul att få se om/hur vi utvecklas. I första hand handlar det bara om att få Sid att funka i alla olika sociala situationer. Om det blir bra ska vi nog försöka oss på agility eller rallylydnad i framtiden. Agility tror jag att Sid skulle gilla, för han tycker om att springa och hoppa. Och fort ska det gå. Rallylydnad kanske skulle passa mig bättre. Är man smidig som ett kylskåp är agility kanske inte det smartaste valet. Eller så får man helt enkelt "deffa"... ;-)

Temperaturen började på 30 grader i morse, var nere i "behagliga" 27 under vår timme på hundskolan och nu har temperaturen sjunkit till 23. Skönt. Alla vädringsfönster är på vid gavel. Tyvärr går det inte att öppna mer just nu, för det blåser som attan. Man har utlovat oväder, regn och åska. Det kom en skur för en timme sedan, men nu är det sol och blå himmel igen. Måtte det inte bli varmt igen...

30 grader kl 9 på morgonen

Har precis avverkat dagens första hundpromenad. Den känns extra viktig nu när det blir så himla varmt mitt på dagen. Inte ens nakenhundarna gillar värmen så vi passar på att gå lite längre när det fortfarande är svalare... typ "bara" 28-29 grader. I sovrummet var det 27,5 grader i natt. Det är för varmt. Hjälpte inte att öppna fönstret heller. Men i morgon ska det bli svalare förhoppningsvis. Det hoppas jag verkligen, för jag står inte uuuuuuuuuuuut.

Överj-vligt varmt *svett och pust*

 

Klagade jag på kylan tidigare? I så fall vill jag ta tillbaka det nu. Igår hade vi 34 grader varmt på eftermiddagen och fortfarande klockan nio på kvällen visade termometern på hela 31 grader. Jag ville vädra ut värmen på kvällen och slog upp altandörrarna för att bara mötas av en het vägg av värme. Det var bara att stänga till och dra ner persiennerna. Godnatt. Idag ska det bli ännu varmare och luftfuktigheten är betydligt högre. Känns som rena rama bastun där ute. Inte ens hundarna vill ligga och sola, eller för den delen gå på promenad. I slutet av veckan blir det åska och regn för att sedan slå över till svalare väder igen. Det är inte utan att man ser fram emot ett par "kalla" dagar med bara 20 graders värme. Phu.

Det går framåt för Sid och bakåt för Buzz

Tredje hundskolelektionen i torsdags gick jättebra! Sid sköter sig hur bra som helst och är snabb på att fatta vad jag vill. Ärligt talat känns det som att han mognat jättemycket de senaste veckorna bara. Om det beror på hundskolan eller något annat låter jag förbli osagt.

Sid larmar på färre och färre ljud:

• "Okynnesskällandet" i trädgården kan numera aktivt avstyras genom att jag visar min gröna sprayflaska med vatten... Faktum är att jag själv aldrig behövt använda den, men en väninna använde den under ett utomhusfika vi hade för kanske sex veckor sedan. Minnet sitter i och han vill absolut inte få ett vattensprut på sig. Jag tar bara med mig flaskan och ställer den bredvid mig så tystnar han och går ner i varv.
• Sid börjar inte automatiskt skälla när han hör hundljud på t ex tv/dator. Det händer fortfarande, men nu låter han det många gånger passera. Det är en förändring som jag uppmärksammade så sent som igår. Jag såg massor av hundfilmer på youtube, med Sid bredvid mig i soffan. Både valpljud, upphetsade lekljud och diverse andra hundljud passerade utan att han skällde. Ett par gånger lyfte han på huvudet, någon gång kom ett litet gläfs utan att han lyfte på huvudet och mestadels reagerade han inte alls. Förut gick han igång på minsta lilla hundljud.
• Även utomhus låter Sid numera ofta bli att besvara andra hundar som skäller. Okej, visst händer det fortfarande ibland, men i jämförelse hur det var tidigare i våras är det stoooooor skillnad.
• Familjens nattliga övningar bekommer honom inte överhuvudtaget längre och vi slipper bli varnade för diverse toabesök, vatten drickande mm.

Sid och lydnad:

• Sid går fint i koppel. Bättre än Buzz. Buzz drar gärna lite och går framför, medan Sid inte gillar drag i kopplet och på frivillig basis spatserar han helst vid min sida i slakt koppel. Bäst går det när jag går själv med honom. Med Buzz som "dragkompis" kan det hända att Sid ändå väljer att hänga på. Generellt sett funkar det dock jättebra att gå med båda två tillsammans. :-)
• Sid kommer för det mesta på inkallning. När Buzz drar iväg för att jaga harar och rådjur hänger Sid så klart på. Men Sid går numera att ropa tillbaka, till skillnad från Buzz... Enda gångerna Sid har "skit i öronen" är när han hittat något som luktar gott och måste undersökas. Då finns det fortfarande en fördröjning i utförandet av kommandot "hit".

I fredags fick Sid sitt rabiesvaccin förnyat inför Sverigebesöket och det funkade bra hos veterinären. Vi gör framsteg jag och Sid!

Amputation eller ej?
Min "husveterinär" har tittat till Buzz och tyckte att jag kunde överväga en amputation av frambenet. Hon sa att det var ett beslut som hon absolut skulle supporta. Detta har satt griller i huvudet på mig. Fram till nu har jag inte sett det som ett vettigt alternativ. Nu när man förstår åt vilket håll allt utvecklas för Buzz blir tanken plötsligt reell. Tänk om man visste vad hunden själv ville. Ett liv på tre ben KAN ju vara lika bra som ett liv på fyra. Kolla bara in denna hund på TVÅ ben:

Stressless

H

Storstrejken 1909

Jag har precis med hjälp av wiki och lite andra matnyttiga webbsidor berättat för min son om bakgrunden och effekterna av storstrejken i Sverige år 1909. Jösses vad mycket jag lärde mig! Har nog aldrig själv förstått innebörden av konflikten så bra som denna gång. :-)

Poliser bevakar tomma spårvagnar under storstrejken 1909. (Spårvägsmuseets Arkiv)

 

Kolla här

...vad jag precis fick av min granne! :-)

Buzz har fått sin dödsdom

Idag var vi på djurkliniken. Tyvärr har Buzz tumör börjat växa igen - trots pågående cellgiftsbehandling... För fjorton dagar sedan var en operation aktuell. Nu vill/kan man inte längre ens göra en. Tumören sitter så tokigt på benet att skinnet liksom inte kommer att räcka till. Dessutom verkar tumören växa väldigt fort, trots att den inte varit av allra värsta sorten. Vad kan man göra då? Jo man kan börja använda andra sorters cellgifter. Eller amputera benet. Jag har bestämt mig för att inte göra något av det. Jo, kanske ett tablettkur med cellgifter så att Buzz förhoppningsvis kan få vara med oss och Sid i sommar. Jag vet att han älskar våra semestrar i Sverige. Ju mer folk desto bättre är Buzz måtto. Det är fyra veckor tills vi åker och så ska vi vara i Sverige tre veckor. Jag ber på mina bara knän om åtminstone åtta veckor till!

På djurkliniken vågar de inte ge någon prognos, trots att de har stor erfarenhet. Jag försökte pressa dem på ett troligt förlopp och hur lång tid det tar, men de vägrade spekulera. Sådant blir jag sur av. Jag är ju inte dummare än att jag fattar att de inte kan lova något, men de har ju erfarenheter av tidigare fall. Själv vet jag att Buzz tumör växte snabbt från december-februari. Nu har den börjat växa trots pågående behandling. Behandlingen avslutades idag och man undrar ju vad som händer sedan. Min amatörgissning är att tumören kommer att växa superfort.

Just nu vill jag bara gråta och gråta och gråta. Men det kan jag ju spara till ett senare tillfälle. Just nu mår Buzz ok. Och han kommer förhoppningsvis att få må bra fram till slutet. Det är troligen när tumören blir för stor på benet och han inte vill gå för att det gör ont som det FÖRBANNADE beslutet måste tas. Då är han med största sannolikhet fortfarande fit for fight i resten av kroppen och knoppen... :-(((

Min älskade, älskade Buzz.

Jabadabadooooo - hundskolelektion nr 2

Sid och jag var på hundträning för andra gången idag. Vädret var det totalt omvända om man jämför med första gången - 29 grader varm och solsken i stället för svinkallt och regn. Och tänka sig, Sid skötte sig bra idag igen! Visserligen var han den som lät mest, men han var samtidigt väldigt uppmärksam och han lär sig fort. Idag kunde han ligga och vänta på sin filt medan stora/små/rädda/aggressiva/glada/unga/gamla hundar cirkulerade runt honom både framför, bakom och på sidan. Inte nog med det - jag höll inte i honom. Så cool har aldrig Buzz varit. Kul och motiverande när det går så lätt. Trots att han vanligtvis har energi som en Duracell-kanin kunde han slappna av och göra det jag bad honom om. :-) Efteråt var han totalt slut och somnade nästan innan han kom innanför dörren hemma.

Jag är lite skeptisk till hundskolans positiva (?) träning där det goda beteendet ska belönas. En labradoodle som var alldeles för stark och bråkig för sin matte fick en snabb smäll på nosen då den gjorde ett utfall mot en annan hund av vår "hundfröken". Han såg inte direkt ut att tappa fattningen om man säger så, men det såg faktiskt inte så trevligt ut. Sids skällande har jag fått "order" att korrigera med "Cesar Millan-puffar". Jag är inte hårdhänt och det ser ut att ha rätt effekt. Tystnad belönas med hundgodis. Sid "tål" lite ruffare tag än vad Buzz gör. Buzz bröt fullständigt ihop i början om jag bara så höjde rösten lite grand. Men är det rätt metod tror ni?

Det Sid INTE gör något vidare just nu är att han smiter ut från trädgården hela tiden. Ännu så länge inte långt bort, men absolut på fel sida om huset. Vi har inte något staket och fram till nu har det räckt med att jag sagt till honom att stanna innanför den osynliga gränsen. Så fort jag nu vänder ryggen till, ser han den inte längre... Måste prata med grannen om at sätta upp ett staket. Jag vet att de inte är så pigga på att vi sätter upp ett, men jag kan ju inte slappna av en endaste stund om jag hela tiden ska vakta på min lilla utbrytarprins. Dessutom skulle det kännas tryggare rent generellt.

Usch vad jag är dålig på att blogga just nu...

Det beror på en hel kombination av olika orsaker. Tror jag. Detta har hänt de senaste veckorna:

• Jag har jobbat massor med en enkätundersökning som gått ut till alla svenska universitet.
• Jag har varit på jobbresa till Göteborg där jag presenterade en del svar från enkätundersökningen. Chefen var 110 % nöjd med min presentation enligt egen utsago, så det tänker jag leva på ett tag. :-)
• Min och kollegans bok har äntligen blivit utgiven på Studentlitteratur!
• Ungarna har massor med slutprov i olika ämnen inför sommarlovet som startar den 21/6.
• Våra bästa vänner från USA flyttar IDAG. Det har varit så fantastiskt roligt att få lära känna dem och jag är så glad att vi åtminstone hunnit med lite roliga saker tillsammans. Det sa bara "klick" efter att vi hade träffats ett par gånger. Min första riktiga "vänförälskelse" som vuxen. Vi bara "är" när vi träffas, samtidigt som vi har stort intellektuellt utbyte. Och nu ska de alltså bo på andra sidan jordklotet (Singapore). Sorgligt men sant.
• Maken har en massa olika jobbresor inbokade sedan slutet av maj och hela juni. Det är trist när han inte ens kommer hem på kvällarna.
• Buzz mår med tanke på omständigheterna väl, men tumören är fortfarande inte helt borta. Frågan är ska vi ta bort den eller ej - nu när det äntligen går? Jag ska rådgöra med min lite mer jordnära "husveterinär" i stället för den profithungriga djurkliniken.
• Sid fortsätter att utvecklas åt det positiva hållet. Ju mer som händer undre dagarna, desto bättre är hans måtto. Inget tempo är för högt. Tyvärr. Det bästa är att han blir mer trött av att följa med på en kort biltur för att handla glass, än att springa en mil på fälten. Han uppför sig perfekt (!) när vi åker bil och han går superfint i koppel (även om det inte är exakt fot enligt striktare hundskoleregler) och drar inte alls. Men... han skäller på vissa hundar och kan morra åt folk som han känner sig hotad av. Jag försöker göra honom så trygg och lugn jag bara kan, men det är lättare sagt än gjort. Hundskolefröken ;-) bara skrattade och jämförde honom med sin terrier. Han är såååå mycket terrier i sitt sätt... Suck och stön. Det roliga är ändå att han är både smart och läraktig. Vi står därför inte och stampar i utvecklingen. Tyvärr hittar Sid hela tiden på nya hyss och ofog som måste åtgärdas. Sommarlovet och besöket i Sverige kommer att utveckla honom massor, men han kommer säkerligen att hålla oss rejält sysselsatta också.